”Vem kommer tala om för oss när vi får kramas igen”
Det är Nyårsafton och det känns overkligt. Och mycket med det här året som varit. Känner mig så trött och fullständigt utled på att hålla avstånd. Att människor ryggar undan för varandra, ingen ögonkontakt utan en undvikande rädd attityd. Att inte våga träffas. Det är mycket som känns fel och det är mycket som är obesvarat. Det finns så många frågor kring allt det här. Vi är nog många som vill greppa varje halmstrå just nu för att allt ska bli som vanligt igen. Någon skrev ”Vem kommer tala om för oss när vi får kramas igen?”
I sagans värld kan man drömma sig bort. Och genom sagans värld förklarar vi ibland för våra barn det som vi vuxna vill förmedla på ett enkelt sätt, om något som kan vara svårt att förstå för ett litet barn. Så vad säger den här sagan? Vad skulle du berätta och hur skulle du förklara om den här tiden vi är inne i?
Vi lär våra barn att förstå att vara tacksamma, om hur vi behandlar varandra med respekt och om att vi ska vara snälla mot varandra. Ibland blir det fel och tokigt, vi lär oss, men vi gör inte om samma sak igen. När man blir osams så ska man efteråt säga förlåt, krama om varandra igen. Vi hjälper varandra; när en kompis är ledsen så lär vi oss att trösta, om en kompis är glad så gläds vi med varandra. När en kompis fyller år så ritar man en teckning, kanske med en ballong och skriver ’Gratis’, för man har ännu inte lärt sig att stava så det saknas ett ’t’JAlla på dagis ritar teckningar och sjunger för sin kompis som fyller år. Och varje dag läser vi sagor för barnen. Vissa sagor läser vi om och om igen. För att dem är så bra och spännande med lyckliga slut. Sagan skapar vackra drömmar som det nästan går att ta på. I sagans värld blir allt verkligt. Ett barns drömmar är fantastiska. För när vi är barn så är vi ’i’ sagans värld. Vi är prinsar och prinsessor, vi är riddaren som räddar prinsessan, vi är Askungen som får dansa med prinsen på balen, vi är Tjorven och Skrollan som springer på en skärgårdsö om somrarna. Och vi är där, mitt ’i’, där allt utspelar sig. 
Vilken saga skulle vi berätta om den här tiden nu? Ja, kanske den om Kejsaren. Han som i sagan anlitar två skräddare för att sy sina nya kläder med ett magiskt tyg. Ett tyg som är så magiskt att mindre begåvade personer inte kan se det, berättar skräddarna. Som vi alla vet så använde skräddarna inget tyg. Men eftersom ingen ville framstå som mindre begåvad, inte heller Kejsaren, låtsades alla att de såg hans kläder när han gick omkring naken inför hela folket på stadens gator. Ända tills pojken ropar: ”Men Kejsaren har ju inga kläder!”
Sagan används idag för att symbolisera hur människor anpassar sig till gruppen. Även när det är uppenbart för dem själva att gruppen har fel. Att liksom pojken i sagan utbrista: ”Kejsaren är naken!”Innebär att påpeka något som alla kan se, men som ingen vågar säga. För dem kan väl inte ha fel? 
Det här får bli min Nyårskrönika i år. Med mycket allvar men också med en tro om att allt kommer att bli bra igen. Och som jag skrev i min krönika, vi får aldrig sluta hoppas om ”En ljusare framtid”. 
Nyårskramar till er alla, saknar er!